Bitterheten personifierad?

I morse mötte jag och Sintra upp Barbro (dagmatten) på en gata i närheten av oss. Vi står på trottoaren och pratar om julen och vad vi ska ha för oss under helgerna. Plötsligt tränger sig en blond kvinna i 35-årsåldern förbi oss med orden "Nu var jag tvungen att gå i GRÄSET, man får väl visa lite hänsyn och inte ta upp hela trottoaren!!" varpå jag tappar hakan i marken och sedan svarar "men det finns ju en hel väg att gå på". Sanningen är att mitt bostadsområde är extremt lugnt, bilar kör sällan för att inte säga aldrig på gatorna denna tid och de som kör gör det sakta p.g.a. dålig sikt och många korsningar. Ingen risk med att gå två steg på gatan med andra ord. Om nu gräs är så hemskt. För övrigt går det ju bra att säga "ursäkta, kan jag få komma förbi?".

Jag och Barbro (en dam över 70) fortsätter prata då kvinnan än en gång måste spy ut sin bitterhet över oss "Sa du att det finns en VÄG?!". Jag valde att inte svara. Det var så uppenbart att denna kvinna hade ett stort behov av att bråka med någon och jag ville inte vara den personen.

Nu hoppas jag att hon betedde sig på detta sätt p.g.a. julstress eller dylikt. För om hon är sådan som person så beklagar jag å hennes familjs och vänners vägnar.

Stackars människa.